Projekt

Rekognosering
I den inledande rekognoseringsfasen bedrivs utforskning av potentiellt prospektiva områden med målsättningen att identifiera områden med geologiskt gynnsamma förutsättningar. Rekognoseringen baseras på insamling av geologiska, geokemiska och geofysiska data och efterföljande analys. I bedömningen av vilka områden som bör undersökas ytterligare kan aktören ta hänsyn till sannolikheten för förekomst av vissa mineraler, samt hur de infrastrukturella förutsättningarna ser ut för eventuell gruvanläggning och senare produktion. På senare tid beaktas vanligen även huruvida gruvdrift är socialt accepterat i området och vilka externaliteter det kan skapa för samhället.

Undersökning och resursdefinition
Framgångsrik rekognosering följs av inledande förstudie (PFS) genom geologisk kartläggning, samt geokemiska och geofysiska mätningar. Positiva resultat i den inledande undersökningen följs därefter av resursdefinition och genomförbarhetsstudie (DFS). Denna baseras på en detaljerad kartläggning tillsammans med kärnborrning för att lokalisera och bedöma storlek och halt av diverse ekonomiskt intressanta metaller och mineraler. Ytterligare mineralogiska, anrikningstekniska och metallurgiska tester genomförs ofta parallellt för att assistera i framtagandet av en preliminär ekonomisk analys (PEA) av framtida projektkostnader och potentiella produktionsvinster.

Scoping och feasibility
Ytterligare studier genomförs i ett slutligt prospekteringsstadie för att bedöma huruvida fortsatt exploatering av en fyndighet är lönsam. Analysen fokuserar på projektets tekniska och ekonomiska parametrar, och inleds vanligen med en "scoping"- studie för att kartlägga potentiella positiva och negativa externaliteter av fortsatt exploatering, samt planering och begränsning av sådan. En avslutande "feasibility"-studie utförs sedan av initiativtagaren eller en oberoende expert avseende projektets genomförbarhet, innan ett beslut om gruvutveckling kan fattas.

Om ett projekt efter utförd prospektering lämpar sig för gruvdrift påbörjas anläggningsfasen av gruva och anrikningsverk. Gruvbrytning kan ske under jord eller ovan jord i så kallade dagbrott. Det senare går ofta snabbare att uppföra men är mindre effektivt vid djupare mineraliseringar. Utveckling av produktionsanläggningen kräver, utöver gruva eller dagbrott, ett anrikningsverk där utvunnen malm sedermera kan förädlas till ett kommersiellt koncentrat. Gruvutvecklingen kompletteras vanligen med ytterligare resursanalyser i syfte att minimera malmförluster och optimera brytnings- och produktionsplanen.

Produktion kan ske genom underjordisk gruvdrift eller dagbrott. Dagbrott associeras vid måttliga djup med lägre produktionskostnader, men blir ineffektivt över större djup. Malmproduktion under jord är å andra sidan förenat med mer variabla kostnader, samt ökade krav på planering och underhåll. Efter upprättande av produktionsanläggning och planering inleds produktionen. Utvunnen malm krossas och mals i anrikningsverket och koncentreras däri med gravimetriska, magnetiska eller ytkemiska metoder, beroende på mineraltyp. Anrikningsprocessen resulterar i ett koncentrat som kan förädlas inom bolaget eller hos utomstående parter. Ett upparbetat koncentrat blir sedan föremål för eventuell lakning, smältning och raffinering genom lämpliga anläggningar, vartefter mineralen kommersialiseras och transporteras för vidare användning.
Gruvutvecklingens olika processer är förenad med varierande osäkerhet i de olika faserna. Det är inte alla områden som bedöms lämpliga för vidareutveckling efter utförd prospektering. Det är heller inte säkert att anläggningsfasen och produktionsfasen resulterar i ett lyckat projekt i termer av utvinning och ekonomisk vinning. Utöver vad som ovan har nämnts kompliceras gruvutvecklingen vanligen av behovet av tidsbegränsade licenser med osäker möjlighet till godkännande och eventuell förlängning.